Den här recensionen går nu att läsa på min nya sajt Ihfongard.se.
Man skulle kunna säga att jag var en smula missnöjd med serieversionen av A Game of Thrones, som nyligen kom ut i svensk översättning från Apart förlag. Som tur var visste jag redan när jag läste den att jag hade något mycket bättre att se fram emot från samma källa: volym fem i The Walking Dead.
Härmed varnas för några hyfsat milda spoilers om du inte läst det än, och betydligt större om du inte läst volym fyra. Proceed with care.
Anfall är bästa försvar är titeln på det nya albumet, och det är fullt av de kontraster som seriens skapare Robert Kirkman är så bra på. Ricks grupp överlevare är säkrare än någonsin efter att zombierna tog över – eftersom de låst in sig i ett fängelse. Redan i förra delen började dock sällskapet falla samman inbördes, främst exemplifierat i Tyreeses och Ricks slagsmål och Carols allt svagare grepp om livsgnistan (och verkligheten).
Ändå har man hittat någon typ av normalitet i tillvaron: Herschel odlar grödor och det diskuteras vilken film som man ska titta på när generatorn kommer igång. Hela fängelset är nu rensat på odöda och det finns gott om plats att sprida ut sig. Det är rätt trevligt att få umgås med de välskrivna karaktärerna utan att de är i ständig livsfara, jag har alltid varit svag för fasen i postapokalypsberättelser där civilisationen börjar byggas upp igen.
En helikopter som kraschar i skogen senare, och vi är tillbaka på noll igen. Flera scener i andra halvan av volym fem är det vidrigaste vi fått se hittills i the Walking Dead (och är fortfarande, 70 nummer senare, kvar på topp fem-listan). Och jag menar det förstås på bästa möjliga sätt.
Kirkman har redan tidigare tagit upp temat att människan är sin egen största fiende – värre än någonsin en zombie kan vara – men jag skulle säga att det här är vändpunkten där det blir seriens huvudfokus. Huvudsakligen beror det på en person: the Govenor. Han är helt enkelt bad news, och kommer dominera rutorna ett antal album efter det här.
Till skillnad från Daniel Abraham i A Game of Thrones vet också Robert Kirkman och tecknarna Charlie Adlard och Cliff Rathburn precis hur mycket som ska visas och vad som bör lämnas till fantasin – inte för att skygga undan för svåra ämnen utan för att göra dem än värre. Vi blir medskapare i den ondska människor gör mot varandra, i stället för voyeurer som kikar på något förbjudet på säkert avstånd.
Vi lämnas med en rätt elak cliff hanger direkt efter en rätt elak twist, och nästa del kommer bara att höja insatserna. Personligen ser jag också fram emot att äntligen bli av med Åsa-Nisse, så jag inte längre har någonting att störa mig på i de svenska utgåvorna …
Mina tidigare Walking dead-recensioner: Del ett, del två, del tre. Del fyra tar jag upp kort i min nördsommarsammanfattning, i MVG-listan.
Har hamnat i en liten svacka när det gäller bloggandet. Tills vidare, håll till godo med Joss Whedon som förespråkar Mitt Romney som president av en lite … annorlunda anledning.
Det snurrar en enkät som startade hos Sara på Glorybox bland bokbloggarna jag följer, så jag ska väl inte vara sämre jag.
Senaste böckerna jag läste: Jag öser på med min Charles de Lint-marathon, och slukade allåldersfantasyn Little (Grrl) Lost i två tuggor. Har också läst svenska serieversionen av A Game of Thrones och femte delen av The Walking Dead den här veckan.
Böcker jag läser just nu: Ingen alls, men överväger om jag ska hoppa på Promises to keep (mer de Lint), nyinförskaffade En god fiende av Joe Abercrombie eller någon av inköpen från Swecon (till exempel Iron Council av China Miéville eller Planet of Adventure av Jack Vance). Rösta gärna på din favorit i kommentarerna 🙂
Böcker jag ser fram emot: Har märkligt nog inga oavslutade serier där jag väntar på nästa del. Ja, förutom Winds of Winter, så klart.
Senaste filmerna jag såg: Tror det var Modig faktiskt. Nej, vänta, jag såg Stranger Than Fiction på tv när jag var hemma hos föräldrarna förra veckan. Hade sett den förut, men väl värd en andra genomtittning.
Filmer jag ser fram emot: Såg trailern till Iron man 3 häromdagen, och den verkar lovande.
Senaste tv-serierna jag såg: Skaffade Netflix nästan så fort det kom, och fastnade snabbt för Falling Skies. Inte jättenyskapande kanske, men välgjord och med bra skådisar. Upptäckte också att Lie to me hade fler säsonger än jag trodde.
Tv-serier jag längtar efter: Jag har lite ont om nördserier jag ser fram emot just nu. Mer Sherlock Holmes, förstås. Och S.H.I.E.L.D.
Musik jag lyssnar på just nu: Nya albumet från Pink, efter tips från Mats Strandberg, som inte bara skriver fantastisk fantasy utan också uppenbarligen har bra musiksmak.
Musik jag ser fram emot: Har tyvärr tappat mycket av mitt musikintresse sedan tonåren, så har ingen koll på om det finns något nytt att se fram emot.
Andra som jag sett svara på enkäten: Fiktiviteter, Vildvittra, In another library och Boktimmen.
Jakob
Jag fick ju hem första delen av serieversionen av A Game of Thrones häromdagen, tillsammans med The Walking Dead volym 5. Tänkte spara Walking Dead några dagar så att ni har något positivt att se fram emot, för det här är ingen glad recension, tyvärr.
Det klart bästa i albumet är George RR Martins förord, vilket tyvärr skapar en massa förväntningar som sedan till stora delar brutalt ska krossas. Jag är mycket förtjust i Martins epos, speciellt de tre första installationerna, även så i första säsongen av tv-serien (har tänkt vänta med mitt utlåtande av andra säsongen tills den börjar gå på SVT). Så grundmaterialet är det absolut inget fel på, även om det till viss del blir problematiskt när det ska visas upp grafiskt; jag återkommer till det.
Vi kan börja med texten eftersom jag har minst problem med den. Överlag ligger den nära Martins original, och översättningen är helt okej bortsett från en liten och två något större grejer. Den lilla är just ordet ”okej”, som dyker upp i en replik från Ned Stark och sliter mig rakt ur Martins välkonstruerade fantasymedeltid och in i modern tid. Den första större grejen är ”Mörkrets väktare”. Vad är det för fel på att översätta the Night’s Watch med Nattens väktare, som i de svenska böckerna? Mörkrets väktare låter som en grupp Marvel-superskurkar. Logiken i att översätta the Night’s Watch men låta till exempel King’s Landing stå kvar på engelska är också haltande. Den andra är ”Krymplingen”. Jag vet inte vad the Imp kallas i boköversättningen, men Krymplingen är inte bara ordagrant fel utan ger helt fel känsla.
Dialogen använder Martins original ganska rakt av och fungerar bra, men av någon anledning tror Daniel Abraham som gjort serieanpassningen inte att han får använda tankebubblor eller tanketextrutor, utan i stället dyker det upp ”, tänkte hon” eller ”, tänkte han” lite här och var. Anföringsverb i serier på det sättet ger intrycket av att han inte behärskar formens uttrycksmöjligheter.
Därmed har vi kommit fram till bokens största svaghet: bilderna. Visst, de kanske i viss mån är snygga. Men de har problem med perspektiv, med att skapa inlevelse, rörelse och en illusion av liv, och framför allt: anatomi. Varenda kvinna har samma ansikte, samma getingmidja och samma silikonbröst. Det enda sättet att se skillnad på dem är hårfärg och frisyr. De är skyltdockor utan skavanker och med inget som indikerar ålder (prinsessan Mycella, Daenerys, Catelyn och drottning Cercei ser alla precis lika gamla ut).
Männen klarar sig marginellt bättre, de är actionfigurer i stället, men i princip lika svåra att hålla isär. Tyrion beskrivs av Martin inte bara som en dvärg, utan som en ful dvärg. Att Peter Dinkage som spelar honom i tv-serien är en stilig man är ingen ursäkt för att göra den tecknade versionen till en chisel jaw med korta ben.
Än mer problematiskt är skildringen av sex- och nakenscenerna med Dany. De är problematiska redan i böckerna, med en trettonåring som utnyttjas av en storvuxen barbar med Conankomplex, men där är det bara text, och dessutom från Danys perspektiv. I tv-serien löste man det hela med att göra henne, och därför alla andra, äldre. I den tecknade versionen verkar skaparna inte ha reflekterat över saken alls: här har vi en sexscen, kör på med nakenbilderna! Släng upp henne på framsidan med drakeldsbikini, vettja!
Skämmes, säger jag bara.
Finns det då inget positivt, bortsett från förordet? Tja, en del av de klassiska repliker och scener som jag saknade i tv-serien finns med här, jag tänker till exempel på Arya och Jons avsked, och efter att digervargen räddat Catelyn. The Others är isvita (att de valt att enbart kalla dem för The White Walkers i tv-serien förstärker ytterligare det fåniga i att göra dem svarta). Jag gillar blinkningen till the Sandman i scenen där den treögda kråkan lurar Bran att vakna. Och bakgrunderna är ganska snygga. Tryck- och papperskvalitet är bra, som vi blivit bortskämda med när Apart förlag gör något.
Det är allt.
(Alla håller förstås inte med mig. Få som recenserat serien överlag än så länge, vad jag kan hitta. Uppdatering: En till recension, som är inne på samma spår som mig.)
Publicerat i Recensioner
Märkt A song of ice and fire, game of thrones, George RR Martin, tecknat
Ett The Walking Dead nummer 5 och ett helt nyöversatt A Game of Thrones låg och väntade på mig när jag kom tillbaka till lägenheten efter helgen.
Den här recensionen är flyttad till min nya sajt Ihfongard.se.
/Jakob
Jag vet att jag tjatar väldigt mycket om Charles de Lint den här hösten. Ni kanske vill höra någon annan röst om honom för en gångs skull? Då har ni tur, för eminenta bokbloggen In Another Library har precis recenserat Somewhere To Be Flying. Vi fokuserar på lite olika saker, men verkar ändå hyfsat eniga i våra synpunkter på boken.
(Alla inlägg i mitt Charles de Lint-marathon)
Uppdatering: Anna på In Another Library tipsade mig om att Vetsaga skrivit en lång essä om Newford. Den har några år på nacken nu, men är en riktigt bra introduktion till de Lints värld. Kan dock inte låta bli att bli nyfiken på vilka av de Lints böcker Daniel Albertsson tycker är dåliga. Jag håller naturligtvis med om att alla inte är favoriter, men efter att ha läst i princip allt Newford-relaterat tycker jag att han håller en imponerande jämn kvalitet på sina böcker. I alla fall av de jag hunnit läsa om i mitt marathon, och minns inga besvikelser från tidigare.
Även Catahya har ett gäng de Lint-recensioner, dem har jag dock inte satt mig in i så kan säga om de är läsvärda eller inte.
Jakob
I dag börjar smakproven inför Berättelser från Engelsfors att sippra ut på internet. Varannan tisdag (om man ska tro Kim W Andersson) eller tisdagar med ojämna mellanrum (om man ska tro Sara B Elfgren) fram till lanseringen kommer det att dyka upp teasers från tecknarna. En extra stor inför-händelse är förstås julnumret av Utopi, där hela Kim W Anderssons Elias-historia (om jag förstod det hela rätt på Swecon-panelen) kommer att publiceras. Första smakprovet är en bildruta från just den serien, som vi också fick se en sida av på ovan nämnda panel.
Uppdatering: Jag mindes tydligen fel från panelen, det är inte Elias historia som går i Utopi, utan innehållet i den har hittills inte avslöjats mer än den släppta bildrutan. Elias-historien, som vi fick se en sida av på Swecon, tecknas dessutom av Karl Johansson, inte Kim. Tack Sara för påpekandet 🙂
Jakob
Jag har varit medveten om Windhaven länge, även om jag inte aktivt letat efter den: Lisa Tuttle använder den som ett exempel på hur en historia blir till i sin handbok Writing Fantasy & Science Fiction.
Läs hela recensionen av Windhaven på min nya sajt Ihfongard.se
Book me up! 